Välkommen till familjen Gustafsson 

Vår Gordon har alltid har alltid varit hunden som gjort att man fått luta sig bakåt med besked när man varit ute på promenad. Gordon har bott alla sina 7 år så här långt ute på landet ända tills vi nu i somras flyttade in till ett villaområde. Ute på landet har det gått att hantera att det varit lite dragit när något varit lite extra spännande, men när man går från att promenadstråket innehåller dofter från ett 10-tal hundar till ett 100-tal hundar blev det väldigt jobbigt.

Varje promenad började med två hundar som slet och drog så man riktigt fick hålla hälarna i backen för att hålla emot fram till första lyktstolpen. Sedan fortlöpte promenaden med ett rejält bakåtlut där man nästan tappade balansen så snart man kom fram till en fläck som luktade vykort från en hund till en annan.

Ja då var det väl kanske dags att posta en liten uppdatering här också. Mycket har hänt, vilket också är en förklaring till att så lite hänt vad gäller vår webb.

I mars 2011 köpte vi ett hus i Sävast utanför Boden. Då började febril aktivitet med allt som behöver göras för att flytta en familj 28 mil.

Vi tycker att vi varit duktiga på att rensa och kasta bort saker, men ändå körde vi upp närmare 20 släpvagnslass innan alla prylar slutligen fanns på plats här i Sävast. Nu återstår ändå väldigt mycket som ska säljas, skänkas bort eller kastas. Om man inte använt något i en kartong på nästan 15 år kommer man troligtvis inte uppleva ett akut behov av dess innehåll den närmaste tiden heller.

Huset i Hjuken har vi sålt och vi önskar de nya ägarna lycka till och önskar att de kommer trivas minst lika bra som vi gjort.

Vi kommer att få klura ut en ny adress på vår sida, men så långt har vi inte hunnit ännu.

Tack för att så många är så vänliga att besöka vår plats på nätet och framför allt läsa det vi skrivit om hundarna.

//Fredrik

Nu vet jag inte hur många som filosoferat i ämnet plätt-trave och vad den kan berätta om historien bakom stekandet av densamma, men det slog mig idag att man blir rätt avslöjad på vad man gjorde allt eftersom högen krymper när man äter sin middag.

Den som är småbarnsförälder och försöker ta hand om ett eller flera barn samtidigt som man steker kan nog redan ana vad denna betraktelse handlar om.

Någonstans kring den tredje plättan hjälpte jag den äldre sonen att starta ett program på den linuxbaserade laptop han fått ärva. Eftersom det var Linux och inte Windows blev bottenfärgen gyllenbrun och möjligen bara lite knaprig.

En par senare var det dags att övertyga den yngre om att man visst kan bygga pussel på golvet och inte måste sitta med pusslet avsett för byggande på golvet vid köksbordet. Den övertalningen tog en hel del tid för det började lukta en aning färdigt innan jag hunnit tillbaka till spisen.

Lämpligt eller olämpligt nog ringde ytterligare en i raden av telefonförsäljare på min jobbmobil. Frustrationen över att NIX inte fungerar på mobiltelefoner resulterade i att de närmaste plättarna blev något lättstekta. När jag försökte övertyga vederbörande om olämpligheten i att störa i stekandet av plättar blev nog utläggningen en aning lång för det började lukta färdigt igen i kombination med en liten strimma av något som nästan kunde beskrivas som rök. Jag skyndade på samtalet och genast blev påföljande något lättstekta.

Micron plingade till och ärtsoppan på uppvärmning skapade febril aktivitet, men bara på den nivån att en par helt acceptabla exemplar landade i den växande högen.

Då kom vi till de orättvisa plättarna med en diskussion varför den ena pojken får sitta framför sin bärbara dator och den andra inte får göra det. Tempot i diskussionen var tydligen gynnsamt, för resultatet i den vid det här laget perfekt tempererade gjutjärnsstekpannan blev i det närmaste perfekt.

Avstyrandet av att den yngsta tyckte det blivit kallt i köket och nu var dags att göra upp eld i kaminen ledde till en par nästan på gränsen till knapergräddade plättar. Nu såg jag framför mig risken att behöva ingripa och då tappa kontrollen över den pågående matlagningen.

Nu kom lösningen något mer konkret serverat för mig, smeten var nämligen slut.

Så gick det till när högen med plättar blev en sorts historia över vad som hände när de tillagades.

//Fredrik

Den gång man skaffar husdjur tar man på sig ett ansvar att se till att ge sitt husdjur ett bra liv och en del i sin familj. Man tar också på sig ansvaret och möjligheten att bestämma hur länge husdjuret ska få leva.

Vår äldre hund, den 8-årige Elliot av rasen Siberian Husky finns nu inte längre hos oss i jordelivet.

Han kom till oss som 2-årig omplaceringshund efter att ha haft det svårt hos sina föregående ägare. Han var svält och misshandlad och var så rädd för beröring att man knappt fick röra vid honom. Han kom till oss och vår yngre hund Gordon som då var valp i stort behov av en kompis.

Efter ungefär två år hade han fått upp vikten ordentligt och var inte längre dyster i sinnet. Han blev glad av människor och tvekade aldrig att visa sin uppskattning med rikliga hundpussar. När vi fått ordning på magen och hittat ett glutenfritt foder som gick att kombinera med ett färskfoder upplevdes en helt ny och väldigt trevlig hund.

Under det sista året blev det allt jobbigare för honom med löptikar och stressande moment i tillvaron. Han började springa in i saker och blev allt mer stressad av det mesta.

När man har småbarn hemma fungerar det inte så bra med en hund som är stressad och drar igång på nätterna och vandrar fram och tillbaka där andra vaknar av trampandet och springandet. Han backade tillbaka flera år i sin tidigare så positiva utveckling. Omplacering skulle helt enkelt inte fungera för honom.

Vi fattade det oåterkalleliga beslutet att han skulle få lämna oss och förhoppningsvis komma till en plats av evig grönska och oändliga blomsterängar där han inte längre skulle plågas av sitt förflutna. Det var oändligt jobbigt att åka till veterinären.

Saknaden efter honom är stor men vi har många fina minnen att se tillbaka på.

Så här några veckor efter märkte vi på vår andra hund och på resten av familjen att det nog faktiskt varit värre med honom än vi upplevde. Den stress som tidigare präglade båda hundarna var som borta och hela situationen har blivit mer harmonisk. (hur harmoniskt det nu kan vara med småbarn).

Man kan aldrig ersätta en hund med en annan. Man kan däremot bereda plats för en ny medlem i familjen. Valpen Mac har flyttat in till oss sedan en vecka. Nu får man vara vaken på nätterna för att hjälpa valpen att gå på hundtoaletten, men det går nog över inför hösten!

//Fredrik